Historien om Annie sid 2

Ända sedan jag som barn såg min första Broadway show, Arsenic and Old Lace, 1940, hade jag varit hopplöst teaterbiten och hade sedan länge önskat att få vara involverad i New York-teatrarna. Om sanningen ska fram, hade jag skrivit ett par oproducerade pjäser medan jag levde på att skriva åt tidningar, bl a för The New Yorker, och då och då medverkade jag med bidrag av komiska sketcher till TV. Men även om jag verkligen ville skriva för teater hade jag faktiskt svårt att frambringa något intresse för en musikal baserad på Little Orphan Annie eller någon annan serietidning.

Men det var inte en serietidningsmusikal som han hade i tankarna, förklarade Charnin, det var bara en som råkade vara baserad på en serietidning. Charnin berättade att det som hade gjort att han fastnat för Little Orphan Annie var den nästan mytiska karaktären av Annie själv. När vi pratade vidare om idén började jag så smått att se vad det var Charnin såg i serietidningen – till exempel, att Little Orphan Annie – det lilla barnet med en oövervinnelig själ som är bortkommen och vilsen – kunde stå som en metafor för mod, moral, oskuldsfullhet och optimism trots cynism och pessimism. På den här tiden, det tidiga 1972, satt Richard Nixon i Vita huset, Vietnamnkriget var i full gång, landet var inne i en djup ekonomisk depression och ett stort antal amerikaner var tyngda av en känsla av misstro och hopplöshet. Nu, när jag började bli lika entusiastisk över idén som Charnin var, såg jag en musikal baserad på Little Orphan Annie som kunde tala för hopp och mot misströstan. Vi kan låta musikalen utspela sig i New York City under depressionen, föreslog jag, och det skulle kunna reflektera vad så många amerikaner kände under den här hårda tiden under början av 1970-talet. Okey, till slut gick jag med på det, jag skulle försöka mig på att skriva historien till musikalen, men hade Charnin tänkt på någon kompositör? Ja, det hade han, Charles Strouse.

Jag hade aldrig träffat Strouse, men jag var bekant med hans arbete, så klart, han hade ju skrivit musiken till succémusikaler på Broadway som till exempel Bye Bye Birdie, Golden Boy och Applause. Jag visste att Strouse och Charnin hade känt varandra i fjorton år, ända sedan de hade träffats när de båda var involverade i en Broadway revy kallad The Boys Against the Girls, där Charnin uppträdde och Strouse gjorde sångarrangemangen. När de jobbade ihop med The Boys Against the Girls bestämde dom sig för att skriva en musikal tillsammans. Och nu kände Charnin att tiden var den rätta.

Nästa sida>